Poster taggade med Musik
Glee tuffar på
Det verkar som om serien Glee blivit lite av en tittarsuccé redan. Jag skrev om serien i ett tidigare inlägg där jag kom fram till att jag inte tyckte pilotavsnittet levde upp till mina förväntningar. Nu har det gått ett par avsnitt till och man kan bilda sig en lite bättre uppfattning om hur serien som helhet kommer se ut.
Tyvärr tycker jag fortfarande att den är lite småtrist. Tonårsdrama är kanske inte riktigt min grej längre, men det går bevisligen att göra det intressantare än så här. Lärarnas drama är inte heller särskilt engagerande, och Jane Lynch är lite för överdriven som den hatiska cheerleader-tränaren. Det går att få en karaktär rolig genom att överdriva den, men här finns inget subtilt eller humoristiskt alls känns det som.
Sångnumren som borde bära serien blir tyvärr lite förstörda av dålig lipsync, och man rycks ut ur scenerna gång på gång på grund av att det blir så tydligt att de inte sjunger själva. Golddigger-scenen i tredje avsnittet är till exempel något av det konstigaste jag sett på tv på länge, om inte på ett bra sätt.
Nä, jag tror jag står över denna serie i fortsättningen och överlåter den till alla de som gillar den.
Musik i TV-serier
Det finns en del TV-serier som sticker ut lite extra när det gäller musik som används, både i själva avsnittet och när det gäller signaturemelodin. På senare år har dock signaturmelodierna blivit kortare och kortare, och i vissa fall nästan helt uteslutits. En av de första som minimerade denna sekvens var Lost, som endast har en logotype som zoomas in ackompanierat av ett synt-swoosh.
Till en början tyckte jag det var en bra utveckling. Kortare intro betyder ju trots allt mer tid för själva programmet. Men på senare tid har jag börjat längta tillbaka till de gamla klassiska serierna som Airwolf, Macgyver, A-Team och liknande, som verkligen hade signaturmelodier. Ibland flera minuter långa. De fick en liksom i stämning inför avsnittet och man hann sätta sig lite till rätta i soffan. Även nuförtiden får man något glansigt nostalgiskt i ögonen varje gång man hör dessa melodier.
Men vissa moderna serier verkar nu börjat gå tillbaka till lite längre intron, med mer presentation av karaktärerna. Lyckligtvis har de skippat den klassiska metoden med att skådespelaren vänder sig lite överraskat mot kameran och sedan brister ut i ett charmigt eller lite pillemariskt leende, samtidigt som namnet visas.
Ett program med mycket välgjort intro är Chuck. De använder en låt av gruppen Cake som heter Short Skirt/Long Jacket som utnyttjar ett catchigt gitarriff i kombination med en snärtig bas som gör att man blir rent entusiastisk när man hör den. Jag har vid flera tillfällen skruvat upp volymen lite extra när introt börjar och suttit och diggat med ett löjligt flin på läpparna. Och med hjälp av lite YouTube kan du även njuta av det direkt här på sidan.
Potentiellt Melodifestivalsfiasko
Jag såg slutet av gårdagens semifinal av årets Eurovision Song Contest, eller Melodifestivalen som det av någon anledning heter i Sverige. Sveriges bidrag gick ju som bekant till final, men vad skulle hänt om det inte hade gjort det?
Om vi till exempel skulle skickat Måns Zelmerlöws slätstrukna och totalt harmlösa bidrag som troligtvis hade drunknat i mängden? Vad hade SVT gjort med finalen? De har troligtvis inget annat val än att visa den i vilket fall som helst, men jag tvivlar på att de skulle ha många tittare. Det skulle varit 3-4 bortkastade timmar och en sjuhelsikes massa bortkastade licenspengar.
Nu slapp de ju detta potentiella tittarfiasko denna gången, men frågan är hur många år de kommer undan med det.